siiz

(varning för depp inlägg)
Ibland stannar jag upp... och tänker efter.. dagarna flyter bara på och tiden går så fort.
Jag är så upptagen i min vardag, och allt bara strömmar förbi..

Så tänker jag på det som alltid finns innom mig, som jag alltid påminns om varje dag. Men på något vis går över... och så rullar allt vidare igen.

Tänk att det har gått över 4 år sen du valde att du hade gjort ditt på jorden. Gud ville ha tillbaka en av sina änglar, för han saknade honom för mycket, men va gör inte jag då!

Ibland när jag sitter i min ensamhet och tänker på dig och den glädjen du spred och den tryggheten du gav mig, så har jag så svårt att tänka att jag har klarade av att gå vidare, för jag har insett att jag har gjort det.. eller jag har iaf tagit mig ända hit och åren har gått. Jag har väl inte gått vidare helt, men jag har ändå lyckats klara av vardagen.
Det går inte att "komma över det" men det går att acceptera det.

Min saknad är så enorm, men jag vet att du alltid finns med mig.
Ibland kan jag inte förstå hur jag kan va så glad vissa dagar, och att jag kan skratta hela tiden.
Ibland får jag nästan ångest när jag stannar upp och tänker på det och på dig.. och att jag "bara" har levt på och allt kul jag har gjort och varit med om efteråt, att jag har kunna gjort det, efter allt som hänt..

Men sedan så inser jag att livet går vidare, den har sina upp och ner gångar. Man kan inte gå och va deppig hela tiden för då klara man inte av nånting. Och jag vet att jag skulle varit helt käckt om jag inte hade haft dom som funnits vid min sida hela tiden, dom som har gjort mig så glad. Det är tack vare er som jag är den jag är i dag!



Ja, alla har vi våra dagar då allt känns lite tyngre. Men livet lever på och man ska vara tacksam för allt det fina man har!